Genom åren har flera personer sagt till mig att jag borde skriva en bok och berätta om mina erfarenheter och ge tips hur man själv kan göra för att må bättre. Personligen tycker jag skriva är ett långsamt sätt att kommunicera. Prata går fortare och jag kan se responsen hos personen, ställa frågor och förtydliga ifall det behövs. När jag skriver börjar jag ofta med slutklämmen, det är det jag har i huvudet just då. Efteråt ser jag att om jag skriver det här förstår personen ingenting! 😅

Min hjärna fungerar som MindMap, olika “bollar” som kan ploppa upp i vilken ordning som helst. För mig finns det struktur i detta och jag kan komma tillbaka till en boll som jag tänkte eller pratade om innan, fast kanske 10 andra bollar har kommit upp emellan. Detta kan vara en utmaning för andra att hänga med.

Jag har en drivkraft i mig att det ska gå fort (otålig är förnamnet) och att jag inte ska ta upp andra människors tid, inte ens när det är min Blogg! Det upptäcker jag just när jag sitter här och skriver. TACK för det, något jag ska titta närmare på senare och kommer återkomma om vad jag upptäcker.

Tills alldeles nyligen skulle jag inte tänkt på att skapa denna blogg, men efter ha pratat med min fantastiska vän EvaKarin så frågande hon. Vill du öva då? Jag tycker om utmaningar som får mig att växa så jag tänkte jag börjar, är det inte kul så slutar jag.

Det kan bli så att jag börjar i slutet och att jag inte skriver “perfekt” svenska. Jag börjar helt enkelt att öva på att skriva och så får vi se om du och jag gillar det. Jag tror att mina inlägg kommer att vara olika långa. Detta blir längre för att jag vill förmedla lite bakgrund om mig och hur jag tänker och hur jag kommit fram till där jag är nu. Vi pratar 30 år! Jisses är det så länge jag medvetet jobbat med mig själv?

Så här långt tänker jag att vi börjar med där det startade, vad jag gjort och vad det lett mig till. Det blir kortfattat, kommer i senare inlägg ta dem mer specifikt det är så min MindMap ser ut i skrivande stund :). Kan ändras på vägen, har ju just börjat öva 🙂

♥ Min resa i ökat självförtroende kom när jag började jobba på bank efter gymnasiet. Vi var en liten bank och jag kände att de trodde på mig. Självförtroendet steg med alla nya utmanade arbetsuppgifter jag fick. Allt från starten från att sitta i kassan till att jobba med fondförvaltning och utbilda kollegorna i byggnadskreditiv. 

Skulle vilja tacka Christer, vår dåvarande Vd som hjälpte mig att undgå att ta ett stickspår på min resa. Jag var då 24 år, småbarnsmamma, stressade med att vara perfekt mamma, partner, kollega och göra jobbet lika bra på deltid som när jag jobbade heltid. Om någon hade frågat mig om egen tid, hade jag inte förstått frågan! Ingen pratade om egentid, det var jobb och familj. Hade jag fått välja på att få en hel natts sömn och en miljon, hade jag varit så klok att jag valt sömnen. Kunde ha betalat många barnvaktstimmar för en miljon men det förstod inte min trötta hjärna. 💡Jag trodde hela tiden att sen blir det bättre och en dag gick det upp för mig att detta ekorrhjul med dåligt samvete överallt kommer inte gå över om jag inte ändrar något!

Jag började fundera på om jag skulle börja plugga, civilekonom skulle ju passa. En dag kommer jag in på Christers kontor och han såg på mig att något var fel och frågade. Jag ville inte svara men efter en stund kröp det fram att jag funderade på att börja plugga. Han ställde mig en sådan bra fråga, hans kompetens som fd. HR chef visade sig, han såg mig. Vad är det du vill göra efter studierna, som du inte kan göra nu? Du vet att du kan få göra vad du vill här, säga bara vad. Det bästa han kunde ha sagt till mig, jag visste inte vad jag ville bara att jag inte ville ha det som jag hade det. Jag förstod att jag hade ett flyktbeteende (även om jag på den tiden inte skulle sagt de orden). Så TACK Christer. Idag, som coach, träffar jag många som är där jag var. Vet vad de inte vill men färre som vet vad de vill. Jag har bra frågor för att upptäcka vad man vill för om vi inte kan svara på VARFÖR vi vill då är de få som får arsl….. ur till förändring.

Jag har 3 till saker med mig från denna tid som påverkat mig. Den första kommer här. Under mina 9 år på banken hade vi 4 Vd:ar och en dag skulle jag äta lunch med en av dem, Sveriges första bankdirektör, Ingrid. När vi kom till en restaurang möter vi personalchefen som säger jaha här är ni. Hon vänder sig till Ingrid och säger Susanne är mycket ambitiös och duktig, bara lite slarvig. Jag blev jätte 😮. Vad kom detta ifrån? Hon har aldrig jobbat med mig, så hur kan veta någonting om det? Först några dagar senare slog det mig när jag satt på möte med några av mina närmsta kollegor som också jobbade som rådgivare till våra bästa kunder (A kunder, många riksdaler på banken). Det var härifrån det kom. Jag var det enda som berättade när jag gjorde fel! Jag berättade för jag ville att de skulle slippa göra samma misstag. Om vi delade erfarenheter med varandra och även blottar när vi gjorde fel då kunde vi som grupp bli bättre. TEAM (Together Everyone Achive More) trodde jag. Jag har fortsatt med det överallt där jag är. Att stå för vad jag gör. Det gör mig mänsklig och vi människor är alldeles fantastiskt FELBARA.

2 saken jag förstått var att jag paketerade in mig så snävt (menar då inte bara kjolarna). Jag är i min grund busig och lekfull men när jag i 20-års åldern skulle ge råd till 60-åriga gubbar då behövde jag vara seriös. Jag kan idag inte förstå att de lyssnade, men det gjorde de. Jag hade sådan kontroll på mig själv för att inga grodor skulle hoppa ur munnen för om det hoppade ur då kanske de inte trodde jag var smart 😬. Idag lever jag efter mottot i Mamma Mia “Väx ner”. Det gör mig glad, fri och lekfull och förhoppningsvis inspirerar de andra att sig själv på mindre allvar.

3 erfarenheten som gjort mig till anarkist och jag litar på mig själv kommer här. Jag hade på den här tiden en otrolig tillit till auktoriteter. Såg verkligen upp till ledningen i banken, myndigheter, riksdagen osv. På denna tid så kunde bankerna inte låna ut hur mycket de ville så i slutet på året så skrev vi reverser mellan kunderna. (Kunder som hade pengar på banken, kunde låna ut till andra som behövde). Räntorna var höga ca 13,75% om jag minns rätt. 1987 släpptes villkoren från riksbanken, bankerna fick styra detta själva och styrräntan förändrades. Jag trodde att det var kloka ansvarsfulla personer i ledningen på bankerna. Vi tjänade pengar på att låna ut och tävlade med andra banker ( inte öppet förstås). Småföretag lånade pengar till placeringar fast de egentligen bara behöver rörelsekapital i sitt företag. Galet var det minsta man kunde säga och 1991 fick Sverige en finanskris som gjorde att staten fick låna ut skattepengar till flera av storbankerna för att de inte skulle gå i konkurs!

Innan detta hände så skulle vår lilla bank bli uppköpta av en storbank. Vi i personalen hade ett större möte med dem och de fjäskade med personalförmåner. Jag ställde en fråga den kvällen som löd. Vad består er kreditstock av? Jag fick ställa den 3 ggr innan de svarade 3/4 bestod av fastighet och bygg. Den kvällen bestämde jag mig för att här kan jag inte stanna! Det är som från askan in i elden. Jag hade ingen aaaaaning om kraschen som kom och hur det förändrade hela mitt liv!

Nästa inlägg kommer jag berätta om, nytt jobb, arbetslöshet och dagen då räntan var 500%!

Tack

Susanne, Busan är mitt alias